Sköna Maj-stressigt värre!
Jag räknar mat-dagar, som är kvar..
Och hur kommer det sig då att i huvudet så trappar man ner på takten, intalar sig om att det SNART är semester, man slappar till huvudet, tänker på vad man ska ha råd med i sommar, om det blir nån semester tripp eller om det bara blir dagsutflykter i år igen.(förra året hade jag för första gången i mitt liv en utlandsresa att skryta med och det var KANON!Både resan och att kunna skryta!=))
Men vad händer VARJE vår?
Jo det är helt galet, ALLTID en massa avslutningar, middagar, fester & banketter, skolresor och i år en student!
Så tempot hänger inte med i huvudet, som börjar förbereda sig för vila, så någonstans krockar det och PANG så blir man bara så trött, så orolig att det ska bli skitväder i sommar, elräkningen som damp ner i brevlådan på över 2000kr och ska betalas i juni+ en telefonräkning som också ville komma som en "glad" överraskning och få mig att börja misströsta!
Dagar som så fort kommer och sen snabbt är över, sommarlovet som också snabbt bara försvinner och vipps så är det Europakonferens, och vipps så är det skolstart och vipps så är det höst och snart så kommer julen igen...
Ja, jag vet att det låter sjukt att redan oroa sig, men det är ju så här det alltid ser ut i Sköna Maj, och jag ALDRIG lär mig!
Men jag tror också att min längtan efter kärlek också spelar in i min stress över sommaren. Att kunna ha någon att göra saker tillsammans med, att vara två om livet.
Speciellt nu när mina barn inte längre kommer att ha sommarlov längre, utan dom kommer jobba och slita och inte alls kunna vara med till badstranden eller på någon eventuell resa. För att göra allt det ensam, är inte kul alls..
Men om 7 dagar så jobbar jag min sista dag för den här terminen, så i huvudet är jag redan där men först så ska jag ha en student, sen så ska jag ha avslutnig på Fritids,sen så ska jag ha middag för mina arbetskompisar och frivilligarbetare, sen måste jag fixa blommor till alla alla dom, och sen fixa mat till alla vårfester på skolan, hinna med mammografi undersökningen och sen......
så skiter jag nog i resten....
Så nu ska jag försöka njuta av Sköna Maj istället och sluta bekymra mig för sommaren och ensamheten och pengabristen och se fram mot en fantastisk Juni,Juli och Augusti.
Kram alla som läser!
Före & Efter
Skulle vilja berätta lite om den "resa" som jag har gjort dom senaste åren.
Har alltid varit ganska stor, kraftig benstomme och lite mullig.
När jag var 18 fick jag mitt första barn och gick upp ganska många kilon, tre år senare kom nästa och DÅ gick jag upp ännu mer (han vägde dessutom över 5kg. killen som kom ut!!) Själv brydde jag mig inte så mycket om hur jag såg ut, huvudsaken var att barnen hade det bra.
16 månader senare kom nästa barn och kilona bara kom och satt kvar över hela kroppen.
Sen hände en massa saker i våra liv, pappan till barnen dog och livet blev inte lätt att leva, trösten och glädjen i livet blev (och är) att äta gott och mycket!
Livet tuffar på, barnen blev större (och jag med!) deras tonår kom och det var en pärs utan dess like, men igenom kom vi allihopa!
Men så kom dagen, och jag kan inte direkt säga vad det var som fick mig att börja se klart, nu i efterhand tror jag det var en massa småsaker som tillslut bara fick mig att inse att så här kan jag inte fortsätta.
Vågen stod på långt över 100kg..
Sjukt, att jag lät det gå så långt, men så var det!
En avgörande faktor var faktiskt när en av sönerna kom hem en dag och hade hört om ett jättebra sätt att gå ner i vikt på. Det var att direkt på morgonen dricka en kopp kaffe och sen ta en snabb promenad! Då har man "lurat" kroppen att den fått frukost och den sätter igång att förbränna, och eftersom det inte finns någon näring att förbränna i kaffe så förbränns fettet!!
Den här bilden föreställer mig 10 månader innan jag började med mina morgonpromenader.
Det här är jag i ett par jeans i storlek 52 ett år senare.
Och det här mina vänner och bekanta, är en stolt kvinna som precis fyllt 40 år och har precis inhandlat en ny vårjacka i storlek 40!!
Jag är faktiskt JÄTTE stolt över mig själv, att jag tog tag i mig själv! Och framför allt att jag har LYCKATS!!
Jag har en bit kvar, och det får ta den tid det tar.
Fortsätter med mina tidiga morgonpromenader i 35-40 minuter och det är så fantastisk skönt!
I ur & skur går jag och låter mina tankar få vingar! Fyra dagar i vecka så åker jag till ett gym och tränar och det är också så fantastiskt kul!! Hade jag ALDRIG i min vildaste fantasi trott om mig själv!
Livet börjar att bli spännande att utforska!
Så se upp!! HÄR KOMMER JAG!!!!!
Kram alla!